Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Under ytan
Ligger fröet
Vilar, väntar

All potential
Inristad
I sin DNA

Liksom du

Jag tycker att det är skönt att använda fröet som metafor för oss människor.

Den säger att vi kan vila i att vi redan har allt inom oss. Att vi kan sluta pusha och pressa fram resultat. Att vi istället kärleksfullt kan vårda det som vi har. Oss själva.

Ge näring, solsken och vatten till det som vi har och till det som vi längtar. Så att det kan få djupa rötter. Så att fröet, när tiden är mogen, kan ta sig upp mot ljuset och visa sina skira vackra blad.

All växt och förändring tar tid. Ibland har vi så bråttom och glömmer att tiden under ytan är lika viktig som den synliga delen ovanför. Vi kanske till och med ger upp våra drömmar för att vi tror att det inte händer något.

Kanske kastar vi in handduken precis innan genombrottet kommer för att vi glömt att allt tar tid att gro.

Vad vill du plantera och vårda så att det kan få blomstra i ditt liv?

Jag är en sån…

Jag är en sån där som vill mycket.

Jag vill upptäcka, uppleva, uttrycka. Helst på en gång eller redan igår. En brinnande längtan som driver mig framåt. En längtan efter att vara allt jag kan vara.

Ibland önskar jag att jag var en sån som ville se på TV och vara nöjd med det. Bara för att det verkar vara så normalt och skönt.

Men jag vet att det inte är jag. Och jag börjar känna en allt större acceptans för den här underbara människan som är jag. Känslig, målmedveten, lite galen och väldigt kärleksfull.

Nu ska jag dansa – med mina amerikanska företagarsystrar – över skype. 🙂

Var lite galen

Livet är kort

 

Hoppa

Dansa

Spela på din trumma

 

Väsnas

Älska

Skratta tills du kiknar

 

Gråt

Tills inga tårar står att finnas

 

Flyg högt

Om du önskar

Spring fort eller vandra varsamt

 

Gör DET som får dig att brinna mitt barn

 

Jag lovar

Att älska dig

Alltid

Jag har funderat på det här med att vara företagare eller kombinatör, som det så fint heter när man både har företag och är anställd, och om det är det jag är.

Egentligen.

Jag skulle nog allra helst vilja kalla mig livskonstnär. Kan jag  göra det?

Ibland skapar jag livskonst i mitt företag, ibland i min anställning.

Ofta i livet självt eftersom jag hela tiden jobbar med att skapa mitt eget liv.

För livet och hur vi kan leva det på bästa sätt är nog mitt största intresse:

Jag vill leva livslevande i allt som är.

Jag vill leva sant och utan förbehåll.

Jag vill leva på ett sätt så att jag bidrar till andra.

Jag vill leva ett liv som är fullt av njutning, av mening och av sådant som får mig att må gott.

Det är en konst som jag ständigt övar och utövar.

Till Kirsi min coach….
Vägledande fyr
Sorterar livets spektra
Oavsett väder
/AHJ

Jag skapar också livskonst i mitt företag Blissum där jag har förmånen att vara en katalysator för människor som har modet att förändra sina liv.

Där handlar det om konsten att möta människor där de är.

Det handlar om konsten att ställa frågor, vägleda och kasta ljus på det som de inte själva ser.

Allt för att de ska få kraften att kan måla sitt liv från sitt innersta. För att livet ska kännas skönt, utvecklande, meningsfullt och närande. Också när det stormar.

Min livskonst i andras liv handlar också om att så frön.

Frön i form av ord som kan gro i deras mylla och hitta en betydelse som skapar växtkraft och blir en del av deras egen färgpalett som de målar livet med.

Som anställd kommunikationsstrateg arbetar jag som skapare av ord och bilder som ger liv till en hel organisation eller ett projekt.

Men också med konsten att få andra att växa i sin kommunikation.

Nog borde det kvalificera mig till titeln livskonstnär. Eller vad säger du?

Och vad skulle du kalla dig om du fick välja alldeles fritt?

Ta 4 minuter av din tid och lyssna på värdefulla, insiktsfulla och ögonöppnande ord från Bob Hansson, författare och poet.

Bob Hansson i tankar för dagen

Eller läs på hans blogg http://blogg.passagen.se/bobhansson/

Jag önskar vi hade ett samhälle byggt på mer av det villkorslösa….

Nu är tiden kommen
Vad väntar du på?

Det är dags
Att låta din inre skönhet lysa
Att ta plats på denna jord
Att glädjas, att lyckas
Sopa bort alla hinder

Det är dags att Blissera!
Nu

Släpp fram kraften inom dig
Visa den för världen
Den finns alltid där
Så låt den komma ut
Bli ett strålkastarljus
Ett fyrtorn som visar vägen

Blissera!
Nu.

Du har gömt dig tillräckligt länge
Bakom måsten och borden
Förringat dig själv
Till vilken nytta?
Du är här för att lysa
För att dela dina gåvor

Det är dags att Blissera!
Nu.

Känn din längtan
Den leder dig fram
Liksom bubblande skratt, lycka
Skapa en ny identitet
Av ljus och kärlek
Som alltid funnits

Blissera!
Nu.

 

Lämnade min 5-åriga son Isaac på dagis i morse och han ville att jag skulle läsa en saga innan jag sa hej då. Idag hade jag gott om tid och vi satte oss ner för att läsa om roliga monster. En av hans dagiskompisar satte sig med oss och vi hade en mysig stund.

Numera läser jag en saga innan jag går en gång i veckan ungefär, men det fanns en tid när Isaac ville att jag skulle läsa varje morgon. Det gjorde honom lugn, trygg och överlämningen blev så mycket smidigare för oss båda.

Idag när jag läst sagan och var på väg ut stannade en dagiskompis mig och frågade:

– Varför läser du saga för Isaac?
– För att Isaac ville och jag hade tid., svarade jag.
– Men varför har du alltid tid? frågade flickan storögt

Jag antar att hon sett mig läsa saga ett antal gånger genom åren. Kanske till och med varit en av dem som suttit med.

– För att jag ordnat det så med mitt jobb så att jag har tid, svarade jag.

– Jag önskar att min mamma också kunde göra det, sa hon då med allvarlig min.

Det var lite hjärtskärande och samtidigt kände jag mig så glad och nöjd över de val som jag gjort. Val som gör att jag har tid. Oftast i varje fall.

Det innebär att jag väljer bort annat. Som till exempel dyra utlandsresor med mina barn. Just nu i varje fall. Istället tänker jag att det är mer värt att ha vardagstid. Små stunder. Ofta. Som förhoppningsvis finns som ett pärlband av kärlek runt mina barn.

Oj, vad jag låter pretentiös… men det gör inget. Just nu känner jag mig upplyft av den villkorslösa moderskärleken (och tänker trotsa andra stunder när jag känner mig som en sur tjatmoster och annat).

Just nu känner jag mig som en av världens bästa mammor! Och jag ska njuta av det!

Bild

 

 

Vet du svaret?

Svävar
ovanför marken
på väg
mot ingenstans

Ser ljusen
husen och vägarna
teckna ett konstverk
under mina fötter

Undrar
var lyckan bor?

 

Landar

 

Vet att den bor
i mitt hjärta
i ditt
i allas

Tar tid
att hitta in
att sluta leta
utanför

Tar tid
att sluta tro
att den bor
i fönstren
med det mjuka skenet

Tar tid
att förstå
att den ryms
i mörkret
i ljudet
av mina andetag
i rytmen
av mina pulsslag

Jag andas in

Håller andan

Släpper taget

Följer
det jag ristat
i stjärnorna

Jag är en sådan där person som bävar den mörkaste årstiden. Jag har alltid haft svårt för de mörka mornarna. Jag har svårt att vakna och det artificiella ljuset av lampor och lysrör sticker sina små nålar i mig. En känsla av overklighet kan övermanna mig när jag kliver ut genom ytterdörren och in i mörkret utanför.

JaNjuter av morgoneng har ofta förbannat mörkret. Skyllt både det ena och andra på det. Men nu har jag förstått att det inte är mörkret utan sättet jag försökt leva i det som är mitt problem. Ett sätt som vi förväntas leva i det. Men i år har jag valt en annan väg.

Jag har gett mig själv långa mornar. Och jag har insett att det inte är mörkret;

Jag har inget emot mörka mornar när jag får stanna i mörkret och tystnaden i sällskap av levande ljus.

Jag har inget emot mörka mornar när jag får vakna sakta tillsammans med ljuset som färgar himlen.

Jag har inget emot mörka mornar när min kropp, min själ och tanke är fri att uttrycka det som är.

Jag har inget emot mörka mornar när jag inte behöver ha bråttom. När vi kan mötas en stund innan dagen börjar.

Jag har inget emot mörka mornar, bara sättet vi förväntas leva i dem. Det ger mig skavsår.

Jag har inget emot mörka mornar. Det förstod jag först när jag stannade kvar i mörkret.

Jag har inget emot mörka mornar! Tacksam!

Många av oss är så vana att planera, styra och ställa med våra liv att vi missar chansen att låta livet leda.

Vi tror att vi måste ha ett tydligt mål. Att vi måste fokusera och se till att välja ”rätt”, göra ”rätt” och vara ”rätt”. Hela tiden. Jag tror att vi ofta gör oss själva en björntjänst när vi lever så här. Livet blir en prestation istället för en upplevelse.

Jag menar inte att vi inte behöver ha mål och riktning i vårt liv men jag menar att vi måste vara tillräckligt flexibla så att vi också släpper taget och låter oss ledas av hjärtat snarare än av hjärnan.

Det betyder att vi behöver vara tillräckligt öppna för att också ta andra vägar än de som vi tänkt från början när sådana tillfällen dyker upp.

Det betyder att vi behöver vara uppmärksamma för den vägledning som vi får genom att lyssna till och följa lusten, glädjen och själens viskningar i vår längtan och i våra drömmar.

Det betyder att vi ibland behöver släppa taget om våra föreställningar och förväntningar. Det händer att vi är så fokuserade på att saker och ting ska bli på ett visst sätt så att vi missar chansen till något bättre än det vi själva kunnat tänka oss ens  i vår vildaste fantasi.

Om någon för 10 år sedan skulle ha bett mig skissa upp de upplevelser jag haft under de här åren kan jag lova dig att jag inte ens kommit upp med hälften. Ändå faller jag titt som tätt i fällan och tror att jag måste räkna ut hur allt ska bli och vad jag måste göra för att det ska bli så.

Det kan kännas helt omöjligt och ändå försöker jag. Tills jag kommer på att jag kan ta ett steg bakåt istället för att pressa mig framåt. Att jag kan tillåta mig att släppa taget, slappna av och njuta av färden. Då dyker plötsligt också möjligheter upp i min väg på olika sätt. Det är väldigt sällan något som jag tänkt ut även om det är sådant som jag längtat och genom det bäddat för.

På engelska låter det dessutom så vackert och skönt i mina öron: Let life unfold itself and let yourself be done.

Här kan du också lyssna ett par minuter på konstnären och coachen Laura Hollic som pratar om förväntningar och vad det gör med skapandet i, och av, våra liv: