Min hjärna är en ganska konstig maskin. Visst har jag både glädje och nytta av den. Något annat kan jag rimligen inte påstå. Samtidigt önskar jag ofta att jag var utan. Märker att det är tankarna som trasslar till, komplicerar, snärjer in mig. Alldeles i onödan. Det är då jag önskar att jag hade en avstängningsknapp. On-off, on-off, on-off.
Off och hjärnan tystnar helt till förmån för hjärtat och känslans intelligens. Ett mycket mer finstämt instrument. Levererar orden med med mycket mindre röst. Ja, ibland bara med en viskning. När hjärnan är påslagen tycker jag den där andra rösten är svår, ibland omöjligt, att höra. Den drunknar bland tankarnas högljudda resonerande.
Eller som Nalle Puh uttrycker det: ”Ju mer man tänker, desto mer inser man att det inte finns något enkelt svar.” Att få låta bli att tänka, att helt enkelt få använda sig av lite planerad hjärndöd då och då. Det vore nåt! Övar mig att uppnå det genom medvetenhet, naturupplevelser och att ständigt gå inåt. Men ibland önskar jag helt enkelt att jag hade en knapp!
Kirsi Wahlström 